Jag har nog inte reflekterat över att
lärare inte skulle läsa. Under min lärarutbildning på 80-talet pratades det
nästan hela tiden om hur viktigt det var att läsa, både för egen del och för att hålla
sig uppdaterad inom barn- och ungdomslitteratur. Vi fick genom våra lärare på
utbildningen tips om att alltid läsa själv samtidigt som eleverna läste
självständigt. Då visade man att det var så viktigt med läsning att man som
lärare valde att läsa istället för att pyssla med annat. Det kunde också vara
ett tillfälle att läsa in sig på barn- och ungomslitteratur.
Nu tar man i olika forum upp att
lärare inte läser, varken för egen del eller för att hålla sig uppdaterad på
barn- och ungdomslitteratur. Jag hörde det på bokmässan, har läst det på webben
och nu senast på Läskonferensen i Stockholm. Anne-Marie Körling pratade
engagerat om det här och sa bland annat: ”Lärare måste visa att de läser!” och ”Vi
lärare ska läsa och det ska synas att vi läser!”. Även Gunilla Molloy pratade
om vikten av att läsa och berättade om lärarstuderande som uttryckte att de
inte var så intresserade av att läsa. Hon jämförde det med musiklärare som
skulle säga att de inte var så intresserade av att spela instrument. Hon menade
att vi är lärare som ska lära elever att läsa och då måste vi vara intresserade
av läsning och sa: ”En lärare måste vara en läsande person!”.
Hur är det egentligen? Är vi
läsande lärare och visar vi det för våra elever? Om vi inte är det så måste vi
tänka om eftersom det gör skillnad. Jag hoppas att alla kommer att ta vara på tiden när
eleverna läser självständigt till egen läsning!
/Katarina
