Det är viktigt med läsande lärare!

Jag har nog inte reflekterat över att lärare inte skulle läsa. Under min lärarutbildning på 80-talet pratades det nästan hela tiden om hur viktigt det var att läsa, både för egen del och för att hålla sig uppdaterad inom barn- och ungdomslitteratur. Vi fick genom våra lärare på utbildningen tips om att alltid läsa själv samtidigt som eleverna läste självständigt. Då visade man att det var så viktigt med läsning att man som lärare valde att läsa istället för att pyssla med annat. Det kunde också vara ett tillfälle att läsa in sig på barn- och ungomslitteratur. 

Nu tar man i olika forum upp att lärare inte läser, varken för egen del eller för att hålla sig uppdaterad på barn- och ungdomslitteratur. Jag hörde det på bokmässan, har läst det på webben och nu senast på Läskonferensen i Stockholm. Anne-Marie Körling pratade engagerat om det här och sa bland annat: ”Lärare måste visa att de läser!” och ”Vi lärare ska läsa och det ska synas att vi läser!”. Även Gunilla Molloy pratade om vikten av att läsa och berättade om lärarstuderande som uttryckte att de inte var så intresserade av att läsa. Hon jämförde det med musiklärare som skulle säga att de inte var så intresserade av att spela instrument. Hon menade att vi är lärare som ska lära elever att läsa och då måste vi vara intresserade av läsning och sa: ”En lärare måste vara en läsande person!”.

Hur är det egentligen? Är vi läsande lärare och visar vi det för våra elever? Om vi inte är det så måste vi tänka om eftersom det gör skillnad. Jag hoppas att alla kommer att ta vara på tiden när eleverna läser självständigt till egen läsning!

/Katarina